Heja heja!

Snart åker jag till Rom. Heja Rom. Heja Zürich. Heja Pernilla.

Snabbvisit på bloggen och långvisit på kunglig mark

Jag måste snabba mig att skriva det här då jag lovat mig själv att posta något varje dag, och det är exakt tre minuter och trettio sekunder kvar på det här dygnet.

Jag och Martina spenderade halva dagen i Ulriksdals slottsträdgård idag, det var trevligt. Sen tittade vi på växter i Ulriksdals handelsträdgård (eller vad det nu heter). Jag tänkte köpa en blomma som nog inte låter sig dödas av mig i första taget men stoppades av den ack så klarsynta M som påminde mig om att jag ska resa bort en vecka på lördag och att det kanske inte är läge för att köpa nya växter då. Smart tanke.

Jo, jag ska åka till Rom på lördag. Via Zürich. Det ska bli najs najs.

Ny frisyr. Nya linser. Nya solglasögon. Ny tid.  

Uppsatsdebacle

Jag kollade idag, med oro i själen och fjärilar i magen, upp hur min senaste tenta gick. Eller tenta och tenta förresten, det var en hemtenta i form av en uppsats/närstudie om valfri stumfilm på drygt 15 sidor som jag satt uppe en hel natt och en halv dag och skrev i början av april. Jag var extremt missnöjd med resultatet och vågade knappt korrekturläsa skiten innan jag lämnade in, 10 minuter innan deadline. Med andra ord hade jag förväntat mig typ ett Underkänt och krav på komplettering. Men inte då. Betyget stirrade mig rakt i ansiktet: VG. Jag antog först att det var ett misstag, eller att läraren som rättade uppsatsen hade varit full. Men sen insåg jag att jag alltid nedvärderar mina uppsatser och akademiska prestationer (haha). Det har hänt otaliga gånger att jag fått VG på saker jag förväntat mig underkänt på.

Men till saken: jag har numera konstant ångest över min C-uppsats som det är meningen att jag ska skriva på. Jag har skrivkramp, får inget gjort och orkar inte ens öppna Word-dokumentet med namn "C-uppsats.doc" längre. Fast jag kan ju uppenbarligen skriva, och göra det rätt bra, när jag bara sätter manken till. Det är dock tidspress som är nyckeln. Jag mår dåligt som fan under en kort period (så lång tid det tar att slutföra), dricker extrema mängder kaffe och pajar magen, äter bara godis och skräpmat samt skärmar mig helt från omvärlden. Och skriver, skriver, skriver. Men det funkar. Fuck alla jävla pretton som ger mig prestationsångest genom att hävda att man ska ta en sak i taget, jobba långsamt och sprida ut sin arbetsinsats under så lång tid som möjligt. Jag har aldrig någonsin gjort så, arbetat så eller studerat så. Och jag har lyckats rätt väl ändå. Just det. It's my way or the highway. Jag får saker i alla fall gjorda, till sist.

A happy camper 

Jag fick precis ett samtal från DHL (transportföretag jag kände igen namnet på som leverantör på mitt jobb). Tanken rusade snabbt genom mitt huvud: "vad fan har jag gjort nu som gör att de ringer hem till mig när jag är ledig?". Men det visade sig snabbt att jag hade fel. De ville veta min portkod. Jag gjorde nämligen en beställning från Amazon förra veckan, där jag tydligen ville ha super-duper-tjofräs-snabb-leverans och - se där! Leverans till dörren! Fantastiskt. Jag ska alltid beställa super-duper-tjofräs-snabb-leverans. Förra gången jag beställde från Amazon valde jag mongo-bongo-snigel-långsam-leverans och det tog typ en månad. Dessutom fick jag betala 200 spänn i tull. Ingen bra affär med tanke på att DVD-filmerna jag hade beställt inte var värda mer än drygt 200, tillsammans.

Jag har börjat blogga

Ja, visst stämmer det. Jag är numera en bloggare. Vi får se hur länge det håller. Visserligen har jag många funderingar över omvärlden det säkert kan vara skönt att säkert ventilera för öppen beskådan på internet, men jag vet hur mina små projekt och idéer brukar sluta. Det brukar sluta med att jag slutar.

Men inte den här gången inte.